Utvecklande av min anmälan: :: Mer händer i Ljusdal

08.10.2015 11:50

De gångna fem åren hade omsorgsförvaltningen inklusive äldreomsorgen verkat under mycket pressande förhållanden – ackompanjerad av kommunledningens ”inga kommentarer”.

Jag skrev då ett öppet brev till Ljusdals befolkning för att informera dem:

1. Dels om vad som förevarit inom kommunen och hur jag upplevde detta

2. Dels om deras mänskliga rättigheter som skattebetalare, arbetsgivare och delaktiga i ett demokratiskt statsskick

3. Dels om de samlevnadsregler och de lagar som kringgärdar en modern kommuns verksamhet och så att de såg sina möjligheter att påverka sin egen situation som jag tyckte på ett egendomligt sätt hade urartat till en situation där uttalat totalitära maktfasoner fått fritt spelrum.

Detta initiativ för öppenhet i Ljusdals kommun har av ledningen mötts med förakt och ohöljd mörkläggning av både kommunledning och en tvekande lokalpress.

Jag är varken politiker eller lagklok, utan bara en forskare som en stor del av livet sysslat med medvetande- och kunskapsteoretiska frågor på internationell nivå.

En kommunbefolkning, har av många skäl, större svårigheter än andra att får information om hur deras demokratiska rättheter respekteras – och saknar helt möjligheter till ekonomiska påtryckningar. Så är våra lagar nu formulerade – och är då starkt baserade på förtroende. Ett förtroende som handlar om att man litar på att de instanser som fått detta förtroende också tar sitt ansvar. Förtroende och ansvar är på detta sätt starkt kopplade. På samma sätt som den tillit vi har till våra spinalreflexer – utan vars an-svar inte någon människa skulle kunna gå.

Komplexitet är det pris vi får betala för en verkningsfull demokrati – och det finns kommuninvånare som, av olika skäl, fått större möjligheter att överblicka det komplexa spel som en demokratisk styrelseform med nödvändighet innebär och i en situation där stora delar av en kommuns befolkning varken har tid, kunskap eller ork att bevaka sina lagstadgade rättigheter till service, jämställdhet och demokrati.

Dessutom har många av den lokalt yrkesverksamma befolkningen tagit på sig ett mycket stort ansvar för det kommunala lagarbetets funktion. Ofta är de empatiskt djupt rotade i sin hembygd och sin närmiljö. Personal i t.ex. i skol-, vård- och omsorgsförvaltningar tiger om missförhållanden, även under mer normal funktion, därför att sådana klagomål oundvikligen slår tillbaks på dem själva, deras verksamhet, yrkesstolhet, hembygd och anhöriga.

En kommunledning borde därför vara särskilt lyhörd för den utsatthet och press som dessa personalgrupper per automatik kan känna i sitt dagliga arbete. Det är enligt min mening oerhört upprörande om man dessutom misstänker att en kommunledning omdömeslöst utnyttjar en sådan situation, t.ex. genom att med dåligt underbyggda besparingsdirektiv auktoritärt genomdriva egna prioriteringsidéer. Detta kanske till stort förfång för de stora människogrupper som genom förskottsinbetalningar och tidigare avtal utlovats ett värdigt socialt skyddsnät, en god äldreomsorg, en högkvalitativ skola, en rimlig ålderspension och en värdig livsmiljö där man lugnt avsluta en långvarig livsgärning.

I sociala och ekonomiska termer är detta ett ultimat och finalt svek av oerhörda dimensioner av en kommunledning i en västerländsk stat som i sin grundlagar ljudligt lovat att verka för demokrati och jämställdhet. Om sedan massmedia är behjälpliga och försöker dra en tystnadens slöja över sådana missförhållanden framstår detta som ett minst lika stort avtalsbrott och svek mot en befolkning som i konsensus gett dem ett stort förtroende i form av en generös yttrande- och tryckfrihetslagstiftning.

Om en organisation slutar att fungera – oavsett om denna organisation är en människa eller en kommunledning – så är det i regel omöjligt för en utomstående att få en inblick varför detta sker. Men att detta sker är ofta mycket lätt att se därför att organisationens verksamhet blir långvarigt kaotisk. De människor som är lojalt verksamma inom en sådan organisation har då i regel mått illa i flera år innan sådana tecken på kaos uppträder öppet.

Att stämplas som avvikande eller illojal i en samhällsgrupp bestraffas internt ofta hårt. Mobbing kallar vi det. Vår vrede når till randen av raseri när mobbing drabbar våra egna barn.

Organisationsintern mobbing däremot, är något som vi vant oss vid (?) – eller kanske snarare inte vågar reagera på - därför att mobbarens och hans medlöpare inte tvekar att bemöta en så förment ”illojal” personal med precis samma metod. Detta blir en orsak till att tiga och lida tills sjukdom eller utbrändhet drabbar individer och därmed hela organisationen, även om det är svårare att dölja så allvarliga förhållanden för sin närmiljö. Men även de anställda som varseblir detta kan ju ändå mycket väl välja att tiga för att inte skämma ut sin arbetsplats eller hembygd. Detta är vad KASAM-utredningen klart och tydligt berättar om.

Människor, och då kanske speciellt kvinnor, som i kraft av sin mjukhet och följsamhet har valt att jobba inom en omsorgsförvaltning är naturligtvis precis av detta skäl ytterst utsatta i denna situation. Det kan vara lätt att smita ifrån denna problematik med att hävda att detta är en facklig fråga – men det är naturligtvis en fråga om jämställdhet. Den handlar i ännu högre grad om respekt för den levande människa och hennes liv och personlighet. Men mobbade kvinnor köps ofta ut från jobbet och de flesta kan nog inse hur smärtsamt det kan vara att berövas sitt arbete – och sin livsgärning.

När en människa drabbas av kaos så stänger hon ofta in sig och vägrar av rädsla eller skam att öppna dörren för sin omgivning. Detta är desperata handlingar av en människa i yttersta nöd som i många fall kan sluta i en katastrof.

När en kommunledning drabbas av kaos så händer precis samma sak - den försöker desperat stänga in sig i skam eller rädsla för att avslöja sina brister. Genom att stänga dörren till omgivningen eller att aktivt inskränka yttrandefriheten kan man lätt förorsaka antingen tystnad eller kaos. Detta är desperata handlingar av en organisation i yttersta nöd som också kan sluta i en katastrof. Men vad som ligger bakom det hela kan helt enkelt en omgivning inte avgöra utifrån. Men att det råder kaos går inte att dölja och liksom även att verksamheten drabbas hårt på många sätt.

Kommunal självstyrelse där kommuner självständigt sköter lokala eller regionala frågor, innebär stor handlingsfrihet – och stor integritet - i kraft av den modell av demokrati som definierats i den svenska regeringsformen. Denna självstyrelse utövas av beslutande församlingar, som utses genom allmänna val och är därmed av den lokala befolkningen är satta till att företräda dem och med detta ett ansvar – med en skyldighet att svara (an) på frågor rörande denna verksamhet.

Demokrati eller inte det är en fråga om ömsesidigt förtroende, samarbete och ansvar, som helt försvinner om dessa beslutade församlingar slutar att fungera organisatoriskt eller vanemässigt tillgriper olagliga alternativt omoraliska metoder för att genomföra sina åtaganden.

1. Den integritet som förlänts dessa beslutande församlingarna kan dessvärre också användas som ett hjälpmedel för att allvarligt försvåra insynen i denna verksamhet, och därigenom skapa en grund för verksamhetsformer som kännetecknar totalitära regimer - detta helt oavsett dess bakomliggande orsaker.

2. Den s.k. tredje statsmakten - en informell benämning på massmedia i Sverige – har sedan i mitten av 1800-talet delvis haft den betydelsefulla uppgiften att granska myndigheterna på nationell som kommunal nivå. Inte som en form av misstroende utan som metod att stärka tilltron till en demokrati. Om denna granskning slutar att fungera eller misstänks vara korrupt på något sätt så faller den viktigaste av demokratins grundstenar och vägen öppnas för totalitära verksamhetsformer.

Med stöd av RF: 1 kap. 1-2§, 2 Kap 1§, Fvl 1 kap 4§ vill jag anföra:

- Kommunledningen förhindrar aktivt en fri åsiktsbildning och att besvara frågor om sin verksamhet.

KASAM[1]-utredningen är sannolikt det enda fasta som finns i de senaste årens kaos.

Kommunledningen lagstridiga ”ovana” att besvara de flesta frågor med ”inga kommentarer” alternativt helt intetsägande satser visar på ett förakt för sitt uppdrag, demokrati och kommunens befolkning.

- makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och människans frihet och värdighet

Om åsiktsmotsättningar skulle vara ett bärande skäl för uppsägningar – funnes det inte många anställda i Sverige. Klagomålet gäller inte beslutet i sig – utan att det i varje beslut måste det finnas substans som måste öppet redovisas i så att

· varje tanke på totalitarism och maktmissbruk undanröjs

· Att denna makt utövas med hjälp av hot och mobbing. Inga kommentarer eller svamliga uttalanden – är att kränka en människa, hennes livgärning och värdighet och förstärker naturligtvis misstakar om maktmissbruk.

· Att pressa en grupp anställda med ogrundade hot om avsked, omplaceringar, omotiverad och oprofessionella spardirektiv och förslag till nedläggningar, omorganisationer eller dåligt underbyggda förändringar är en kollektiv kränkning av en professionell yrkeskår

· Om kompetensen hos denna yrkeskår och huvudansvaret för denna verksamhet huvudsakligen bärs upp av kvinnor med starkt lokal förankring – så uppstår en synnerligen motbjudande situation om en självutnämnd maktelit tar sig för att otillbörligt pressa en sådan grupp.

Det enda ärliga som verkar ha sagts i denna debatt verkar vara socialchefens påstående om ”feghet” - något som senare dessvärre senare skulle visa sig vara mycket träffande – och som varje läsare av KASAM-rapporten omedelbart får klart för sig.

Att med bristande kompetens, populistiska prioriteringar och dåligt underbyggda sparkrav pressa en omsorgsförvaltning till gränsen av psykisk ohälsa – och över är ren misshandel.

Att på en presskonferens meddelas att man fått sparken är inte en kränkning – det är ren misshandel – om ett politiskt smusslande som naturligtvis får gigantiska dimensioner när man förstår att det implicit i ett sådant beteende ligger en tyst anklagelse om att det förekommit oegentligheter. Rydbergs meritlista låter ju oss ana att ”inga kommentarer” är en vana, att kompetens kanske inte hans starka sida liksom att hans professionella meriter för att genomföra en socialchefs arbetsuppgifter sannolikt är helt obefintliga. En kommunal förvaltning som drivs på denna grund kan rimligtvis inte blir något annat än ett fullständigt kaos. Vi alla skulle ju gärna veta vilken SKOLBOK som Rydberg läst i när han biträdd av politiker av en märkligt ohelig konstellation nu rullar ut föraktfulla attityd som en matta över både en pressad omsorgsförvaltning och kommunens övriga innevånare. Flertalet drabbade kommuninnevånare, har jag erfarit, vägrar att avlöna en kommunal förvaltning av detta slag.

- Kompetens, organisation och ledning

Under flera år har en benägenhet att skrämma sin personal till tystnad och psykiskt ohälsa blivit ett verkningsfullt verktyg för kommunstyrelsen, ett förhållande som blev mycket tydligt i KASAM-utredningen. Långsamt börjar nu bitarna falla s.a.s. på plats – trots att kommunens medborgare tvingas orientera sig med gissningar som grund – i avsaknad av information och sakliga uttalanden. Hur långt kan vi komma ifrån regeringsformens deklarationer? Vilda Västern menar en krönikör – och det är inget långt steg mellan Västens skjutjärnsromantik och dagens människomassakrer som inte bara drabbar USA. Men bakom varje massaker eller missdåd står ofta regel en djup olyckligt människa. ”Lonely wolf” som är nog dessvärre många gånger en litteral olycklig vändning för att beskriva en söndermobbad och oerhört utfrusen individ. Träklubban har funnits och mobbing förekommit sedan människan bildade stammar och lärde sig bruka redskap. Det är verktyg som ensamvargen likaväl som olika eliter med totalitära maktambitioner kan använda sig av – liksom värre vapen. Vi kan inte förbjuda den auktoritäres träpåkar – lika lite som ensamvargens - det är de som håller i dessa påkar som måste påverkas. Det framstår med förfärande tydlighet idag.

Ljusdal lider och nu börjar toppcheferna troppa av - 5 av 7 försvinner. En nyanställd drar sig ur – och en av de flyende cheferna vågar ge ord åt sin besvikelse. Kommunchefen beklagar sig över att bara vara en bricka i ett spel och byter nu ut de välbekanta orden ”inga kommentarer” emot ”det får man räkna ut själv.” Styrelsens ordförande fyller nu i stället i med ”inga kommentarer” i ett försök att understryka att man för en ”öppen dialog.”

Det berättas att den chef som våga kläda sin kritik i ord har blivit nästa offer för kommunal mobbing.

Det verkar vara få som öppnat KASAM-utredningen och förstår vad det vill säga att år ut och år in arbeta under så fruktansvärda arbetsförhållanden påjagad av ”sparkrav” som verkar ha trollas fram med godtycket(?) som grund. Någon annan grund står svårt att finna - ty i andra sammanhang verkar det finnas gott om pengar.

Men kommunledningen har ännu en lösning på att förhindra möjligheterna till en öppen demokratisk åsiktsbildning och nu anställer en reporter på LjP som informationschef – och idén om möjlig insyn i svårt sargade kommunala verksamheten faller ihop som en punkterad ballong.

- Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det första som en kommun måste ta itu med är det grundläggande, som vår regeringsform ålägger dem; De löften man gett åt de som byggt upp denna kommun – men det är inte svårt att identifiera en lång rad uppseendeväckande felprioriteringar av populistisk karaktär som känns lite svårsmält när omsorgsförvaltningens personal fortfarande tvingas att sjukskriva sig och ibland ”går i väggen”.

”Goda förutsättningar för hälsa” är det inte många som bryr sig om när kommunen helt vänder ryggen åt en djupt förödmjukad socialchef som efter en livslång gärning berövats sitt arbetsliv – och vem frågar efter hur omsorgsförvaltningens personal och deras kunder mår. Det är ingen som vågar - och ingen som kan - därför att nu samarbetar LjP med kommunstyrelsen. Det har vi ju förstått sedan länge – men denna öppna arrogans är ett slag i ansiktet på varje kommunmedborgare som trott sig bo i ett demokratiskt land.

Något sådant kan naturligtvis utlösa vilka reaktioner som helst – kanske en plågad människas angrepp på något som han upplever som en totalitär maktstruktur. Vi vet nog inte - och får nog aldrig veta – men förövaren är nog minst lika plågad som vår djupt förödmjukade socialchef och en lamslagen kommunbefolkning.

Men någonstans hör jag någon som viskar – var verkligen allt detta nödvändigt? Det är så många - som så länge – har sett att någonting är allvarligt fel i Ljusdal. Men ingen som vågar ta ansvaret att göra något åt detta – en brist på ansvar som naturligtvis är det allvarligaste hotet mot demokratin i Ljusdal. I Sverige – och kanske hela den västliga världen?

Jag är helt förvissad om att ansvariga och intresserade har en förmåga att orientera i detta ärende sig med hjälp av hemsidorna – och ber samtidigt om ursäkt för att jag inte haft tid och kraft att organisera materialet på ett bättre sätt.

[1] Är genomfört enligt etablerade socialvetenskapliga principer - och då utredaren numera som konsult är ansvarig för IFO-enheten torde han ha styrelsens fulla förtroende.