Sök hjälp mot politiskt kaos
LEDARE: Kommunens chefer flyr Ljusdal.
Kränkta tjänstemän i Hudiksvalls kulturförvaltning protesterar mot att en tänkt arbetsorganisation aldrig sjösätts.
I Nordanstig, Bollnäs och Söderhamn har motsvarande strider tidigare utkämpats – den mellan politiker och tjänstemän. Vissa har fått sparken under både förnedrande och obegripliga former, andra har rest sig upp under pågående sammanträden, lämnat rummet, för att aldrig komma tillbaka.
I det korta perspektivet drar oftast tjänstemannen det kortaste strået. Tar sitt pick och pack helt enkelt och lämnar både jobb och kommun. Just i den stunden är naturligtvis de personliga framtidsutsikterna osäkra.
Men i det långa perspektivet är det politikerna som får stå där med skammen: Kompetenta chefstjänstemän står inte på rad för att flytta till Hälsingland. Och ännu värre, vad ska väljarna dra för slutsats av sitt senaste val när de förtroendevalda visar sig helt inkapabla att fullfölja sitt arbetsgivaransvar.
Resultatet blir stiltje i det kommunala beslutsfattandet visar all forskning. Och därmed inga nyetableringar och nybyggen. Vad gör det med människors framtidstro?
Hårda ord? Kanske. Men någonstans måste en politiker som ställer sin person till partiets förfogande och toppar den lokala valsedeln fundera på sin kapacitet att styra en kommun, före valet. Precis som en partiledare som har ambition att leda Sveriges största parti, måste fundera på om hen kvalar in till statsministerposten.
Rent filosofiskt och teoretiskt skulle man kunna ställa omvända krav på väljarna. Men nu har vi inte den ordningen i fria och allmänna val. Det eventuella missnöjet brukar ta ut sin rätt vid nästa val.
Ett år efter valet gungar det alltså rejält i vissa kommuner. Det är inte särskilt förvånande om vi ser till valresultaten och till vad som händer på riksnivå. En svag regering, en Decemberöverenskommelse som ifrågasätts, en fullständig oförmåga att komma överens över blockgränserna i livsviktiga frågor, imponerar inte. Inte på någon.
Samma politiska spel och handlingsförlamning präglar lokalpolitiken. Det mest iögonfallande och aktuella exemplet är naturligtvis chefskarusellen i Ljusdal. Och det som lyfts fram i ljusan dager är sannerligen inte vackert. Och då vågar man väl inte ens tänka på skitsnacket i korridorer och knivhuggen i ryggarna, som aldrig når offentlighetens ljus.
När flera viktiga förvaltningschefer lämnar frivilligt eller får sparken kan inte politikens svar vara "ingen är oumbärlig". Politiken kan inte heller ge chefer i uppdrag att spara pengar och sedan ta sin hand från dem när de presenterar konsekvenserna. Om en kommuns förvaltningssystem krackelerar kan det inte heller vara oppositionens roll att skratta i smyg, underminera och hoppas på att makten faller i deras händer vid nästa val. Som avlönad politiker har man ett kollektivt ansvar för att de kommunala verksamheterna fungerar.
Allt är inte partipolitiskt käbbel här i världen.
Om man söker på " politiskt arbetsgivaransvar" hos Sveriges kommuner och landsting (SKL) får man 245 träffar. Det finns mängder av arbetsmaterial att ta del av hur politiker får en kommun att fungera. En checklista att pricka av är 1), struktur i styrning och uppdrag, 2) dialog, 3) förtroende och tillit och 4) kultur för medskapande och förnyelse.
Förtroendet och tydliga uppdrag är de största framgångsfaktorerna hävdar SKL.
Medborgarna måste kunna lita på att välfärdssystemen fungerar och mäktar inte de politiska församlingarna med uppgiften får de ta hjälp utifrån.
Det är inte skamligt. Förlorat förtroende hos såväl personal som kommuninnevånare är däremot inget att stoltsera med.
Lilian Sjölund
