Kommunledningen som vägrar att sluta ljuga
Den kränkande särbehandlingen av Marita Wikström bara fortsätter – och den ”stora tysta massan som förstärker mobbing” bara fortsätter med att tiga precis som Morgan Alling klargjorde i sitt anti-mobbningsprogram på TV.
Hur skall vi kunna lära våra barn sluta mobba varandra när vi vuxna accepterar att detta sker dagligdags och som en form av naturligt vanebeteende på våra arbetsplatser och övrigt i det s.k. ”vuxna” samhället?
Jag har personligen i hittills det längsta försökt att undvika polemik. Men nu får läsaren ursäkta - ty när jag läser LjPs artikel den 3/11 så rågas mitt mått!
Jag kan mycket väl förstå att den hotade och vettskrämda personalen på Ljusdals omsorgsförvaltning inte vågar göra något. De ser ju hur det går för de som vågar ställa krav eller öppna sin mun. De får se sin arbetsbörda bara ökar i takt med den strida strömmen av chefavhopp. Nu har också omsorgsnämndens sekreterare sagt upp sig!
Omsorgens sedan tidigare redan pressande arbetssituation arbete blir ju inte lättare av att de numera också måste ta ansvar för en ökande ström av flyktingar – och dessutom göra detta i en närmiljö där kompetent ledarskap helt har saknas under en lång tid.
Men jag kan definitivt inte förstå Ledarna - Maritas fackliga företrädare - som med hänvisning till hennes avtal, direkt tvingar henne att ta arbetsuppgifter som hon ett flertal gånger avböjt på sitt så kompetent artiga sätt. Det är ju direkt stötande och ett oerhört svek när vi alla förstår att samma fackliga förträdare samtidigt väljer att totalt blunda för arbetsgivarens lagvidriga beteende och ohöljda ström av förnedringar.
Inte heller blir det bättre av att vi nog alla lite motvilligt måste inse att det är vi är Maritas arbetsgivare – och att vi oförskyllt försätts i denna situation av ett samhälle som vägrar ta ansvar för att ha delegerat det demokratiska ansvaret på en kommunförvaltning som långtifrån verkar vara vuxen sådana arbetsuppgifter.
Minst lika obegripligt är det att de fackliga företrädarna för omsorgsförvaltningens övriga personal, som trots en intensiv uppvaktning och dem alarmerande KASAM-rapporten helt vänder dövörat till de svåra missförhållanden som råder inom omsorgsförvaltningen. Detta inte minst med tanke på deras minst sagt underliga agerande i turer kring tillsättningen av kommunchefen Claes Rydberg. Facken och JO tycks tillsammans gömma sig under samma täcke för att slippa se det som sker?
När det gäller diskriminering på jobbet har våra fackförbund lagstadgad företrädesrätt. Om du är medlem i ett fackförbund och har upplevt diskriminering på jobbet ska du i första hand vända dig dit. Om nu fackföreningarna använder denna lagstadgade företrädesrätt till att tiga – då gör de inget annat än att gå till motsidans d.v.s. arbetsgivaren till handa och på ett försåtligt sätt ta arbetsgivarens parti.
Kanhända har de lärt sig av kommunens företrädare att hänga ut sina underlydande till spott och spe - hellre än att mobilisera det egna modet att ta ansvar för det uppdrag och ansvar man tagit på sig? Att Marita Wikström har ju lämnats helt ensam i sin fruktansvärt utsatt situation kan ju inte ha undgått någon. Jag kan inte tänka mig något annat än att hon mår fruktansvärt illa – och jag kan inte förstå hur ansvariga så naiv och stillatigande kan arragera för en situation som osökt påminner om de färska händelserna i Krokom.
Det kanske inte är så konstigt med skolskjutningar och anlagda bränder – och flyktingkatastrofer – när våra s.k. makthavare i brist på empati och så huvudlöst tar sig helt fria händer. Kanske bara som ett sätt för att få synas? Eller måhända ett sätt att försöka bli av med att bli kvitt sina egna känslor av ringhet och okunnighet – känslor som kanske mildras när man så ohöljt ger sig på dem som erkänt har betydelse eller visar tecken på verklig kompetens?
Lika beklämmande är det att se hur Ljusdalsposten – som i demokratins och jämställdhetens namn(?) – möjliggör detta. . Genom att censurera kommuninnevånares åsikter under parollen ”orubbad objektivitet” – samt ensidigt och tämligen oöverlagt publicera personliga kränkningar och påhopp på sina ledar- och förstasidor. Vad är det ni håller på med? Försöker ni förklara krig mot Ljusdals kommunbefolkning?
Och vad gör kommunledningen i detta pressade läge? Efter att nu ha trakasserat Marita i månader och år så försöker man, vad jag nu kan förstå, att framstääla sig som rena välgörare:
- Vi har ett avtal med Marita där det står att vi ska erbjuda henne en plats inom omsorgsförvaltningen, och det har vi försökt fullfölja, säger kommunchef Claes Rydberg.
Var det verkligen bara detta som stod i hennes avtal? Finns det verkligen ingen ände på de kränkningar som Marita skall måsta utsättas för? Är det den primitive urtidsvildens naiva hämnd som Ryberg är ute efter? En vendetta för att få plåster på såren ffrån sin egna misslyckanden? Jag skulle här gärna vilja ha en dementi – därför att orden ”inga kommentarer” gräver bara gropen djupare för varje gång de används.
Och Ryberg fortsätter:
– Jag tycker att det är en alldeles perfekt lösning.
Varför blev det just som enhetschef på Gullvivan?
– Att det blev på Gullvivan har att göra med att det fanns en ledig plats där –
som Marita ett upprepat antal gånger tackat nej till ! Och denna plats inte fanns förrän man flyttade på någon annan - kanske i samma en akt av välgärning? Kan vi någon gång få ett svar?
- och det är ju Maritas ursprungliga position, så jag är väldigt glad att vi kunde hitta en sådan placering till henne, säger Claes Rydberg
och vari består denna glädje Claes Ryberg? Att få kränka henne ännu en gång? Är det kanske för mycket begärt att du själv lever upp till dina egna regler och även du går tillbaks till din ursprungliga position? Så kanske Ljusdals kommunbefolkning också bli glada? Fast symfoniorkestern kanske inte gillar medlemmar som spelar falskt?
Men nu kommer grädden på moset där Claes Rydberg, i något som förfaller mig något arrogant ton, meddelar att han:
- är nöjd med hur de fackliga förhandlingarna har gått till. Det har varit väldigt konstruktiva förhandlingar med hennes fackliga ombud och vi har hittat en lösning här nu som ju är på alla sätt lämplig.
Det är inte bara konstruktiva förhandlingar – utan VÄLDIGT konstruktiva – vilket, enligt min mening, nog är ett uttalande som speglar den insats som Maritas fackliga företrädare varit mäktiga till i den här situationen. Lika väl ett allvarligt tecken på bristande omdöme när en kommunchef med hjälp av starka påtryckningar och cyniska tvångsförflyttning besätter enhetschefspositioner inom en omsorgs förvaltning.
Ja - sug på orden - förvalning av omsorg! En omsorgsförvaltning som nu öppet insemineras med tvångsåtgärder - och en personalkultur med personförföljelser av den typ som vi redan känner så väl till.
Helena Brink (C), ordförande i omsorgsnämnden, ser också positivt på Maritas nya placering.
– Som jag förstår det är hon nöjd, och då är vi också jättenöjda, säger hon och fortsätter: Att vara enhetschef är väl det bästa jobb man kan ha.
Denna förståelse och tillstånd av tillfredställelse får naturligtvis stå för Helena Brinks (C) personliga del – men jag kan inte tänka mig att jag är ensam om att känna dessa ord som förkrossande magsparkar på en människa som redan ligger ner, som ett resultat av det som jag inte tvekar om att beteckna som en kollegial misshandel av kolossala mått. Kanske kan det vara därför som du får anonyma hotbrev Helena?
F.d. riksdagsmannen Anders Björks riksbekanta uttalade VET HUT – menar jag blir en alltför tillrättavisning när det gäller att beskriva kommunstyrelsens agerande. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vilka krafter som är i rörelse när dethär sker så nära Krokom – så nära både i tid som plats.
-----------------------------------------------
Men kära Marita – förtvivla inte – du är ett lysande föredöme. Helt obegripligt korrekt i denna fruktansvärt utsatta situation – rasande professionell, varm och älskad av verkligt många - har jag förstått.
Du framstår som ett lysande ljus i en mörk tid – en tid som dessvärre inte bara är mörk av höst.
Jag beundrar dig – ditt mod och din styrka. Du är ett föredöme för alla människor – inte bara kvinnor – utan framför allt för alla våra unga. Och vet du vad! Jag har hört att det är precis de som ser upp och beundrar dig allra mest.
Marita jag har sett dina tårar och förstått din förtvivlan. Snälla du håll i och håll ut - de onda krafterna tar alltid kål på varandra till slut. Det måste vara så – annars är inte livet värt att leva.
Se in djupt i ögonen på dina närmast och luta dig tryggt mot din näromgivningen – vi står kvar - därför att vi vet vad du har betytt och fortfarande betyder.
Håll i - det kommer alltid en vår
/arne kjellman
