Arbetsglädjen som försvann

Hur kan ledningen nedlåta sig till att ge en så förnedrande behandling till trogen medarbetare som Marita Wikström som gett allt för kommunen?

Nya droppar faller hela tiden, det verkar bli en skur, eller början på ett skyfall? Vadå, droppar?

Jo, jag menar att kommer det många droppar till så vet jag inte hur många av oss som orkar vara kvar. Vissa droppar skapar sjukdom, vissa droppar skapar avhopp. Men det har somliga inte förstått. Man vill inte se det som händer i Ljusdal.

Det är tydligt att politiker kan hänga ut sina medarbetare som de behagar, själva är de totalt felfria och skulle aldrig erkänna någon som helst skuld i det som sker. Det senaste är Markus Evenssons angrepp på en chefstjäns­teman. Jag trodde Evensson stod över sådant beteende.

Det var ytterligare en droppe, menar jag. Att vi ännu inte gett Marita Wikström ett värdigt avslut är en skam som kommer att ge efterverk­ningar länge, framför allt för henne själv. Hur kan ledningen nedlåta sig till en så förnedrande behandling av en trogen medarbetare som gett allt för kommunen?

Vart har förtroendet mellan tjänsteman och politiker tagit vägen? Varför tror man att tjänstemän inte kan sitt arbete? Det är som om andan i huset (läs förvaltningshuset) skapar nya fula grepp av fler och fler individer.

Det känns som det sprider sig, en ful kultur. Det jag inte vill se hos mig själv det placerar jag på andra, säger man ibland. Det är hög tid för både politiker och andra att ta ansvar för sin egen värdegrund och sina egna beteenden. För förtroendet krymper även från vårt håll, och fortsätter det länge kanske det inte går att reparera.

När du sett dig själv i ett nytt ljus be­höver du inte trampa på andra, och kan välja positiva vägar i stället. Tillit och förtroende är grundläggande för ett klokt ledarskap. Som i sin tur bidrar till arbetsgläd­jen. Den som vi behöver så förtvivlat just nu!

Medarbetare